Jag har haft mina små hos mig igår tills idag. Gör ont att lämna dom ifrån mig men på torsdag ses vi igen..

Jag förstår inte vad jag gjorde för fel. En mamma ska inte behöva lämna ifrån sig sina barn. Jag önskar jag kunde ge dom ett liv med mig nu. En vardag. En barndom. Det gör så jävla ont.

Hela natten har gått och jag har inte kunnat sova alls. Försökte ringa killen när jag kände att jag hade en ångestattack på gång. Men han var upptagen i telefon flera timmar. När han väl ringde upp så höll han på att somna. Jag blir så arg och ännu mer ledsen. När jag behöver han som mest så finns han inte. :/

Valborg var trevlig. Jag var med några vänner men åkte hem till killen ganska tidigt. Pratade med soc på dagen och det känns som att hela min värld rasat ytterligare. Jag trodde inte det kunde bli värre än vad det var. Jag ler och försöker vara glad, men så fort jag är ensam eller inte har något för mig så minns jag. Det gör så ont!!! Min syster sa att jag kanske känner ungefär som om någon nära har dött och det är precis så det är. Jag har tänkt detsamma men att säga det till henne skulle vara fel.

Jag ska bara få börja ha barnen varannan helg. Jag klarar inte det. Aldrig.

Jag skrev ett inlägg men det försvann när jag skulle lägga till bild :'(

får skriva senare idag !

Jag lyckades somna tidigt igår. Var iväg till en vän och tågresan hem strulade.. Imorse när jag vaknade så var jag dränkt i tårar men jag vet inte vad jag drömt. Jag hatar den här känslan. Som att någon dött, och det går aldrig över. Jag lovar mig varje dag att fortsätta kriga, och det gör jag.

Barnen ringde inte ikväll för att säga godnatt. Eftersom familjen är ny måste dom få landa där. Äldsta fick inte ens komma på sin träning med mig idag. Jag hoppas att missen med godnattringningen endast var en engångsföreteelse. Okej att dom är upptagna med lek och det blev sent. Men JAG behöver också få höra deras röst inte bara tvärtom. Men jag kanske inte räknas?

Det är fel. Så fruktansvärt jävla fel. Dom borde ligga här i sängen bredvid mig. Jag saknar att höra deras andetag. Känna trängseln och deras värme. Mina fina små. 

Förlåt.