Jag lyckades somna tidigt igår. Var iväg till en vän och tågresan hem strulade.. Imorse när jag vaknade så var jag dränkt i tårar men jag vet inte vad jag drömt. Jag hatar den här känslan. Som att någon dött, och det går aldrig över. Jag lovar mig varje dag att fortsätta kriga, och det gör jag.

Barnen ringde inte ikväll för att säga godnatt. Eftersom familjen är ny måste dom få landa där. Äldsta fick inte ens komma på sin träning med mig idag. Jag hoppas att missen med godnattringningen endast var en engångsföreteelse. Okej att dom är upptagna med lek och det blev sent. Men JAG behöver också få höra deras röst inte bara tvärtom. Men jag kanske inte räknas?